för jag vill att du ska veta hur mycket jag verkligen älskar dig, fast jag är elak utav helvete ibland. Men jag är en bitch, en surfitta, det går inte att komma ifrån. Men iallafall.
Jag satt nyss och hade en massa ord och meningar i mitt huvud och jag tänkte det här, det här ska jag publicera så att alla får läsa men plopp sa det (iallafall nästan), och ut kommer ingenting. Så jag sitter här och stirrar på skärmen och jag har inga klara ord, bara en hög med känslor.
Men jag kan tala om för dig att utan dig, skulle jag inte ha någon alls. Att veta att jag har dig är min styrka, det som gör att jag orkar tralla vidare som om allting faktiskt hålls ihop omkring mig och att jag orkar försöka, igen och igen och igen, varje dag. Jag kommer sakna dig som fan under de långa sommarveckor vi inte ses - jag saknar dig redan fast vi sågs senast igår - men jag kommer klara av allt som kan hända för jag vet att du finns, även om du är 120 kilometer bort från mig och Lars-Gunnar inte skulle ha en chans att orka ta mig till dig.
Förut idag tänkte jag printa ut en bild på dig också och rama in, jag tänkte kasta min välbevarade Kent-biljett och spara dig i stället, men printern ville inte och fick dig att se ut som en urvattnad Britney Spears. Men det gör inget, jag tänker inte glömma hur du ser ut. (igen)
Jag älskar dig, i massor. Du har mig, så länge du vill.