Sitter och deppar över att solen skiner, det känns liksom inte så bra att sitta inne på ett kontor framför en dator när jag lika bra skulle kunna ligga på stranden och bli brun & fin, men jag antar jag får satsa på BUS istället. Betydligt säkrare, står det överallt där brunhet diskuteras. Och visst. Jag vill vara säker. Absolut.

Jag kom på en grej nyss. När jag vaktade de två ungarna tidigare i sommar, sa sjuåringen åt mig en gång: Varför är vuxna så rädda för allting?
Jag hade sagt åt honom att ta på sig en tröja när vi gick ut så att han inte skulle börja frysa i blåsten. Och vet ni. Det där han sa stämmer. Exakt på pricken. Mamma är orolig när jag åker på danser & grejer, hon påstår att jag ska börja knarka. Vi diskuterade Rockperry & andra festivaler, och det enda hon kommenterade var drogerna. Hon suckade och klagade när jag tog på mig minikjolen & dubbla tights på högstadievintrarna och travade iväg 50 meter till bussen. 50 meter. Jag skulle hinna få blåskatarr på 50 meter. Eller, 100 meter, jag gick ju samma sträcka när jag klev av bussen hemma. Ja. Vuxna är rädda jävlar. Och jag är rädd för att bli vuxen.

Nu stänger jag för idag, om en stund grillparty med tjejerna, där behöver man iallafall inte vara vuxen & mogen. Efterlängtat!